Vindens skugga

De bortglömda böckernas gravkammare

Varje bok /... / är besjälad. 

Besjälad av den som en gång skrev boken, 

av alla dem som har läst den, 

levt sig in i den och drömt om den. 

För varje gång en bok byter ägare, 

för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, 

växer sig bokens själ allt starkare.

(Vindens skugga, sid. 9)

I morse gick jag upp tidigare än jag brukar, för att hinna läsa lite innan frukost. På tågstationen skyndade jag mig igenom ett kapitel i förbifarten innan tåget plockade upp mig för att ta mig till Örebro. På tåget var jag pratsam med en äldre dam som skulle av i Hallsberg. Vi pratade böcker och livet. Sedan skrev hon upp mitt boktips i en anteckningsbok. Jag som hade stått på perrongen och undrat om tågfärden skulle räcka ända fram till sista sidan kände mig lite halvt borta, jag ville ju bara fortsätta läsa. När damen klev av hann jag nästan. Två och en halv sida hade jag kvar då tåget stannade i Örebro. Jag promenerade med raska steg i kylan till jobbet, slängde in maten i micron och hann precis läsa en mening eller två då kollegorna dök upp. Det var svårt att koncentrera sig och de sista sidorna ville jag kunna njuta av. De lästes sedan i lugn och ro på lärarrummet. 

Vilken underbar bok! Språket är helt fantastiskt :) Jag trodde det skulle ta mig en bra stund att läsa ut den, nästan 500 sidor och liten text samt mycket arbete som tar upp tid. Men icke, lättläst och gripande. En riktig bladvändare. Den här boken är verkligen en kärleksförklaring till boken, sen har den såklart en massa annat med: ett mysterium som ska lösas, kärlek, våld, sorg och glädje. Har blivit rekommenderad att läsa Vindens skugga av flera personer och nu när jag läst den kommer jag bli en av dem som kommer försöka pracka på den på andra :) Huvudkaraktären Daniel beskriver läsupplevelsen bäst själv, i det följande:

Historien löstes successivt upp i tusen sidohistorier, som om den hade hamnat i en spegelsal och fått sin identitet splittrad i dussintals olika spegelbilder, samtidigt som huvudberättelsen låg kvar i bakgrunden. Minuterna och timmarna svävade förbi utan att jag märkte det. Jag var så uppslukad av boken att jag knappt hörde att kyrkklockan slog tolv slag, midnatt, och i det kopparfärgade ljuset från sänglampan sjönk jag djupare och djupare in i en för mig helt okänd värld av bilder och känslor. Figurer som kändes lika verkliga som luften jag andades drog mig in i en tunnel av äventyr och mystik där jag ville stanna för alltid. Sida för sida lät jag mig svepas med och trollbindas av berättelsen och dess värld, ända tills gryningen smekte fönstren i mitt rum med sin andedräkt och mina trötta ögon gled över bokens sista sida. Jag sträckte ut mig i det blåtonade gryningsljuset med boken över bröstet och lyssnade till den sovande stadens brus som droppade ner över de purpurskimrande hustaken. Sömnen och tröttheten knackade på dörren, men jag vägrade sova. Jag ville stanna kvar lite till i sagans värld och inte riktigt än ta farväl av människorna i den (Vindens skugga, sid. 11-12).

Tips: LÄS!! :)