Berättelsen om Bo Vilhelm Olsson som är en nioåring som bor med tant Edla och farbror Sixten, ett äldre par som adopterat Bo eller Bosse som han kallas, och som mest verkar ångra sitt åtagande. Bosse känner sig ensam och oälskad och jämför sitt liv med bästa kompisen Benke som verkar ha ett liv där allt är som det ska vara. Benkes pappa hittar på saker med sin son och även med Bosse.
En dag får Bosse ett vykort att posta, av damen i närbutiken. Det är ett besynnerligt vykort tycker Bosse som undrar vart Landet i fjärran kan ligga. Det ska inte dröja länge förren Bosse vet besked.
Bosse försvinner spårlöst från Sverige och Stockholm och hamnar i just Landet i fjärran. I Landet i fjärran är hans namn Mio. Människorna där har väntat honom i flera tusen år sägs det och Mio har något han måste göra, något som ingen annan utom just han kan klara av...
Jag tycker om Mio min Mio, men det är lite väl mycket upprepningar för min smak. Passar säkert barn bra, för att bygga upp spänningen :)
Mio min Mio var aldrig en av mina Astrid Lindgren-favoriter men min ena dotter älskade den då hon var yngre. När hon var 5 år var hennes två stora favoritböcker just Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag minns att min man läste just de två böckerna för henne om och om igen och hon fick aldrig nog. Hon fascinerades av kampen mellan det goda och onda, av döden och svärtan men också av hoppet och kärleken.
SvaraRaderaSköt om dig Lisa!
Kram Lotta