My So-Called Life

När jag var 16 år färgade jag min blonda page i rödbrun färg. Min absoluta favoritserie Mitt så kallade liv gick på sena söndagseftermiddagar och jag grät (lovar) om jag missade ett avsnitt. För er yngre läsare kan jag meddela att 1995 när jag var 16 år, så kunde man inte ladda ner eller streama missade avsnitt. Man kunde ju (om man hade haft framförhållningen) programmerat videon för att spela in serien, men som sagt - hade man inte det och glömde så var man rökt. Man fick helt enkelt försöka stå ut med hemskheten att ha förlorat ett helt avsnitt och vänta till nästa söndag då man förhoppningsvis kom ihåg att sätt på TV:n vid rätt klockslag.

Vad var det då som fick mig att älska Mitt så kallade liv? Först och främst: Jordan Catalano (Jared Leto), den svårmodiga snyggingen som jag och huvudrollsinnehavaren Angela Chase (Claire Danes) är förälskade i. Den tuffa killen med den ledsna uppsynen som man känner att man kan rädda och ta hand om. Det var nog mest för hans skull - eller rättare sagt, för att ha missat att få se honom en gång per vecka - som jag argsint förbannade mig själv med tårarna rinnande utefter kinderna efter varje missat avsnitt. Det kändes ungefär lika verkligt som att missa spanet i skolan en dag. Du kanske vet hur det är - man väntar in rasten som man vet är gemensam med spanet, men av någon anledning uppehåller han sig någon annanstans. Resten av dagen känns inte så bra, lite tom och tråkig. Så var det med Jordan och söndagarna för mig. Han var så snygg - jag blev nästan lite avis när Angela fick kyssa honom: i källaren på skolan, på en fest i ett övergivet hus, i en immig bil... Ja, överallt där inte jag fick kyssa honom eller någon annan heller för den delen - när jag tänker på saken.

För att kanske få smaka en bit av kakan (läs: fiska in en kille) så prövade jag att färga mitt hår rött. Precis som Angela. Hon är sådär blyg och lite svår och ser ganska alldaglig ut. Jag ser ganska alldaglig ut och är inte värst svår och inte alls blyg... men det kanske kunde smitta av sig - om det nu var som Angela man skulle vara för att lyckas håva in en snygging. Efter att mitt hår färgats och looken var så gott som klar så hände inte så mycket mer än så... för mig. Jag fick vänta något år innan killen infann sig. Däremot så fortsatte jag att titta på Mitt så kallade liv ända tills den dag då serien helt plötsligt uteblev. Jag fattade ingenting! Inte min kompis Frida heller som följde serien minst sagt lika slaviskt som jag. På något sätt (kom i håg: vi hade inte Google eller IMDB) fick vi reda på att de där borta i USA inte hade gjort fler avsnitt av serien! HUR FASEN KAN DE! Sista avsnittet hade jag lyckats spela in, så jag satt där och såg det om och om och om igen. Jaha... ska det sluta sådär... vafaen...
Om jag inte missminner mig så säger tv-hallåan på min inspelning att det är sista avsnittet. Som ett slag i magen på mig. Ingen mer Jordan Catalano... jag dör nästan :(  och kollar igen och igen på det inspelade avsnittet. Jag ligger på min säng och lyssnar på Dreams med The Cranberries och drömmer mig bort (precis på samma sätt och till samma låt som Angela gör i ett avsnitt) bland rutiga skortor, bagiga jeans och killar i pottfrilla.

Det som är så bra med Mitt så kallade liv är på sättet scenerna är filmade - bilderna talar ett så tydligt språk. Blickarna de ger varandra. Grupperingarna. Vilka ska man hänga med och vilka ska man hålla sig ifrån? Sökandet efter sig själv i andra och framför spegeln. Råttfärgat hår, duger mitt blonda - det röda håret? Den lite farliga, populära killen. Plugghästen. Rickie, sminkad och homosexuell. Den tuffa Rayanne som är världsvan i andras ögon men som egentligen är ganska osäker och rädd när man kommer henne nära. Tonårslivet skildras så knivskarpt - trots att karaktärerna är lätta att peka ut som jag just gjorde här ovan.

Det var i Mitt så kallade liv som like (sv: typ) smög sig in i mitt engelska vokabulär. De säger det rätt ofta om jag inte missminner mig och jag tänkte att: - Aha! Det är sådär ungdomarna snackar over there. Därför la jag in "like" i mina engelska meningar när jag snackade med kompisarna på engelska och i skolan för att göra mitt språk mera "autentiskt" ;)

Som redan nämnts här ovan om musiken, så spelade den en stor roll i serien. Den fick föra handlingen framåt och förtydliga bilderna. Jag köpte givetvis soundtracket.

Nu kanske ni undrar varför jag lagt ner så mycket text på en tv-serie på en bokblogg? Det är väl mest för att jag haft funderingar över hur denna serie skulle tas emot av dagens ungdomar? Om man skulle visa något avsnitt i klassrummet. Mobiltelefoner och annat dagligdags lyser med sin frånvaro, men allt det andra: känslorna, identitetssökandet och diverse problem och motgångar är detsamma. Jag tror att det kunde vara en idé att visa den på engelskan och diskutera den efteråt. (Även om "like" används frekvent...hehe). Kanske kan ett avsnitt användas som en start på ett nytt tema till exempel...

Nu har jag också hittat en bok Dear Angela - Remembering My So-Called Life med 14 essäer om tv-serien. Jag hittade en sneak peak av boken och den verkar läsvärd. Eller är det bara jag som blir så otroligt nostalgisk? Kanske är serien inte alls bra att visa för en klass, vad tror ni? Någon som kommer ihåg serien för övrigt? Nu har jag i alla fall gjort slag i saken och köpt hem boxen med de 19 avsnitt som finns. Har jag tur dimper den ner i brevlådan i början av nästa vecka :) 

Att Angela heter Chase i efternamn är förövrigt lite kul... finns det en tanke bakom kanske? Då hon jagar efter Jordan och försöker få fatt i sitt jag under tiden - för vem är hon egentligen? Vem är du? :)