Mardrömmen kommer till Stockholm klädd i koboltblå kappa,
något mörkare än kvällshimlen över Djurgården och Ladugårdsviken.
Första meningen ur Hungerelden
Mitt läsmarathon fortsätter med otröttlig läsiver i denna andra del av Viktoria Bergmans svaghet en historia om seriemord och svek i Stockholmsmiljö.
Jag känner att jag trodde mig säker på min sak, att jag hade koll på läget. När boken är avslutad inser jag att jag visste ingenting. Ändå borde jag kanske ha anat...
Den andra delen, fortsättningen på Kråkflickan, tar fart från start. Läsaren känner redan karaktärerna och nu får jag lära känna dem än mer. Morden fortsätter, blir alltmer bestialiska. Det är något, som jag inte kan sätta fingret på. Jag bläddrar fram och tillbaka, försöker se vad jag missat. Nästan som Jeanette Kihlberg själv, försöker jag hitta ledtrådar i det skrivna. Jag tror mig veta... men inser att jag nog inte vet tillnärmelsevis hur det här kommer att fortsätta.
Hungerelden är riktigt bra. Bussillamåendet fick se sig besegrat av lästörsten då blad efter blad vändes under några dagar i flygande skump och fläng mellan Tyresö och Gullmarsplan. Bussen kör genom Enskede. Där bor Jeanette. Jag undrar om hon lever och var hon i så fall håller hus...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar