Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

Läsning som innebär sökningar på Spotify och Youtube. För Ajvide Lindqvist har med en massa låtar och hänvisar till Youtube i sina texter, vilket jag tycker gör läsningen mer intressant. Mycket känner jag igen sedan innan, medans en del är nytt och då måste jag söka reda på vad det är.

Efter att ha läst det jag kommit över av Ajvide Lindqvist, alltså, de böcker som släppts. Jag har visst inte googlat omkring eller så. Hur som haver. Det känns riktigt roligt med en novellsamling där man får läsa om karaktärerna ur böckerna på ett helt nytt sätt. Mest behållning får man som läsare av Låt de gamla drömmarna dö om man läst allt det han skrivit innan. Så se till att göra det, innan du läser denna.

Ansiktsburk
Jag fattade verkligen inte titeln. Inte förens jag efter att ha läst klart hittade filmen på Youtube. 
- Aha! Det är den här! var känslan då. En lättsam, rolig lite sak som kan hjälpa någon att fokusera på annat än läskigheter.
Ansiktsburk är en obehaglig historia om en författare som hemsöks av sina egna skapelser, och upplever plågsamma minnen, från en mobbad barndom. Mobbningen verkar fortsätta, återkomma, även i vuxen ålder under några dagar på en filmfestival. Den han förlitar sig på, en gammal god vän från skoltiden, viftar bort det hela. Orkar liksom inte ta in det, då han är skittrött på JAL redan då han springer in i honom.
Ett ganska obehagligt hotellrum är centralt i historien. Ett vitt. Ansvar är också en springpunkt (finns det ordet i svenskan?) i berättelsen. Vet människor som skapar - film, böcker, spel - vad deras fantasi släpper lös i världen?

Jag pressade kudden hårt över huvudet och försökte tänka att det är en dröm inuti en dröm.
Till slut upphörde knackandet.
Hitta ditt blod någon annanstans.
Du är inte mitt ansvar längre.

Ur Ansiktsburk, John Ajvide Lindqvist

Jobbigt när de får eget liv och inte vill hålla till på boksidorna mer. Tänk efter själv... tänker du åka ut till en enskilt belägen ö i skärgården och fira midsommar till exempel? Troligtvis inte om du läst Tjärven. När jag är ute och går i kalla vintern, genom en skogsdunge, kan jag skynda på mina steg lite extra för att komma bort från Eli, som jag vet snart hoppar ner på mig från ett träd*. (Fast är inte Eli snäll, mot mig - jag känner ju henom, eller?)

Hur många ställen kan en och samma "karaktär" vara på samtidigt? Om jag tänker på hur många som ligger och läser samma text, exakt samtidigt, hos vem av alla oss förskräckta personer är faran verklig. Hos oss som ligger med boken i högsta hugg, gömda under en filt i soffan (alla mycket noga med att ingen lem har hamnar utanför filten, absolut inte på golvet där gripande händer från under soffan kan få tag på dem) läsandes i ilfart för att få slut på det hela när det är så läskigt, samtidigt som det är så bra. Hos vem av alla oss, är hotet på riktigt? Hos vem av alla oss ligger monstret verkligen på lur under soffan?

Ansiktsburk av Erik Pettersson

*Att vampyrer kommer nedrasslande, helt ljudlöst (ja, jag är medveten om motsägelsen i det skrivna) från ovan: träd, himlen, hustak, har alltid skrämt mig. Ända sedan jag såg The Lost Boys på film som tonåring. När Kicki och jag var i hennes sommarhus ute på vischan några mil från Linköping när jag var 16, vågade vi inte gå på dass mitt i natten för att vampyrerna kunde flyga på oss från träden som omringade huset. Jag och Kicki kissade på den smågrusbelagda gången en meter från dörren och fast jag verkligen, verkligen hade mått bättre av en längre visit på skithuset (syftet framgår i namnet) så fick det klaras av några timmar senare i morgonens tidiga solstrålar då världen tedde sig mindre skrämmande och vampyrfri. För, det var nämligen så förstår ni, att när jag var 16 år gammal, då låg vampyrerna i sina kistor mitt på dan. Inte fasen glimmade de som diamanter i solen. Nuförtiden är vi otrygga var vi än går. Tack för det, Stephenie Meyer.

Tjejen
Den här berättelsen är verkligt bra. Den får mig att rysa utmed hela ryggen. När jag läste och till och med nu när jag skriver detta. 

Såklart att något är fel. Det förstod jag ju från början. Men JAL lägger på fokus som sådant som jag tror ska vara viktigt, för att sedan sparka undan fötterna på mig. Det slutar med att jag sitter där i soffan med ett stort obehag i kroppen undrandes: 
- Finns det verkligen människor som gör sådant där? Säkerligen, är svaret.

Fulet Som de säger om boken Cirkeln: Skolan är en ondskans plats. Det tål att upprepas även här. Skolan ÄR en onskans plats. Jag arbetar med andra ord mitt i onskans högborg. Läskigt! 
*Efter att det har gått några dagar sedan jag läste Låt de gamla drömmarna dö är det främst Fulet som sitter kvar i minnet mest av allt. Den är h.e.m.s.k.


Låt de gamla drömmarna dö - äntligen får jag en hint om vad Oskar och Eli haft för sig sedan 80-talet.
Sedan tyckte jag jättemycket om att läsa Ajvides sommarprat. 
Verkligen en läsvärd bok, jag lär nog återkomma till den igen.