Två böcker av Ajvide Lindqvist

Människohamn av John Ajvide Lindqvist lästes ut snabbt. Den är obehaglig som vanligt när Ajvide Lindqvist är i farten. Det jag tycker om i boken är tillbakablickarna och historierna från förr som driver berättelsen framåt. Jag är inne i någon skumläsning nu och föredrar gärna obehagligheter, bara inte för "splattiga".
Hittills är min favorit av Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in. Den var så spännande att tårna krullade sig av obehag de sista 90 sidorna. Det är svårt att komma i närheten av en sådan bok igen, befarar jag. Dock är Människohamn bra. Om jag tycker Låt den rätte komma in är bäst av författarens böcker, kommer Människohamn som god tvåa med Pappersväggar på tredje plats. Tätt följd av Hanteringen av odöda. 

Pappersväggar är den första boken jag läst som e-bok. Först lyssnade jag på den första novellen Gräns. Den var riktigt bra, men jag hade inte ron att lyssna på hela boken. Det går fortare att läsa och det fungerade bra med Adobe Digital Editions. Jag lånade alltså boken från biblioteket, både ljudboken och e-boken. Kanon verkligen! Boken är bara några musklick bort - kan knappast bli bekvämare :)
Pappersväggar består av tio noveller i varierande längd och "kvalité" kan man väl säga :) Favoriterna för mig blev Gräns som nämndes ovan. Majken och Sluthanteringen som är en fortsättning på boken Hanteringen av odöda. Sedan var slutordet riktigt bra också - han (författaren) vet hur man får läsaren att känna sig speciell, vilket var kul och tacksamt på nåt sätt :)

Nu är jag riktigt sugen på Lilla Stjärna. Den finns som ljudbok men jag vill helst läsa den på egen hand. På bibblan har jag inte hittat nån e-bok ännu. Får se hur jag gör - kanske köper den ändå och lägger den till samlingen :)

Jag har inte skrivit så mycket om vad böckerna handlar om. Det som jag uppskattar med John Ajvide Lindqvists böcker är att övernaturligheterna känns så trovärdiga. Jag köper det rakt av. DET gör det läskigt. För vem vet vad som finns där ute...

Böckerna jag läste men inte hade inspiration att skriva om ... då

Ibland har dygnet för få timmar, men ofta är det inspirationen som lyser med sin frånvaro. Så var det då jag precis läst de böcker som nu kommer att få några rader skrivna om sig. Förut har varje bok bara blivit representerad som läst som en i raden av böcker i "senast läst"-listan. Det gör dem inte riktigt rättvisa tycker jag. Det gör väl ingen bok rättvisa? Har jag väl läst en bok borde jag väl ha något att säga om den, när författaren lagt ner sådan möda på att skriva den, eller? (Det är i alla fall det kravet jag ålagt mig själv, att skriva om de böcker jag läser. I övrigt försöker jag komma ifrån drickandet av mås-te. Vilket jag redogjorde för ganska tydligt ovan 'och överraskade mig själv på kuppen', då jag valde att skriva bör istället för måste om att skriva om det lästa - bra där mig själv!) :) Och: Ja. Mina texter är nästan alltid just såhär förvirrande och otydliga. ;)

Hej, mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson
Jag var ute efter en lättsam bok, något att sluka snabbt utan att behöva lägga ner så mycket tankekraft under läsningen. Det blev inte riktigt så lättsamt som jag tänkt mig vilket bara visade sig vara positivt. Martin Svensson a.k.a. Elton i boken beskriver sig själv/artisten som någon som andra inte står ut med. Vem är det man tänker på när man hör namnet Martin Svensson? Möjligtvis den glättiga och trallvänliga låten (Du är så) Yeah Yeah, Wow Wow. Personen bakom en sådan låt känns ju ganska oseriös och ytlig. Jag trodde boken skulle vara så också. Det är den inte.

Elton Persson i boken vet att de flesta runt omkring inte står ut med honom. Det som gör hela hans situation olidlig och leder till missbruk i diverse former och ett kraschat äktenskap är i grund och botten att Elton Persson inte står ut med sig själv. Hur gör man för att fly från sig själv? Det tycks omöjligt. Det är denna flykt och försök att bli någon annan som boken handlar om, skulle jag våga påstå.

Boken stannar kvar och jag tänker på den ibland. Det är ett gott betyg. Jag kan tänka mig att läsa mer av Svensson.

The Jane Austen Book Club av Karen Joy Fowler
Jag hade några idéer om att jag hade lyckats lista ut slutet och en stor del av handlingen i ett inlägg på bloggen då jag precis börjat läsa boken. Mina misstankar visade sig vara felaktiga. Kanske har det dröjt för mig att skriva om boken, för att jag kände mig pinsam då jag gissat totalt fel ;)

Boken då? Bra. Fick mig att vilja läsa andra böcker. Främst Jane Austen såklart. Har hittills bara läst Pride and Prejudice. Men även andra böcker ... vänta lite nu... jag måste bläddre i boken för att hitta den jag är ute efter. *Bläddrar* - detta lär ta en stund, även om du som läsare in kommer att märka av det ;)
Ah, här är det. På sidan 139 i min pocketversion. The Mysteries of Udolpho av Ann Ward Radcliffe. Boken finns i sin helhet på nätet här, här och här till exempel då den ju har ett par hundra år på nacken.

Jag tyckte om boken, den var mysig på något vis. Läsaren får komma varje deltagare i bokklubben inpå livet. Det var det som jag tyckte bäst om; livsödena. Definitivt läsvärd.

Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer
Här är det inga krusiduller. Rakt på - ta det som du vill ha det. Du gillar det nog. Det är igenkännande: skitigt och jobbigt men samtidigt härligt. Sådär som livet är. Vi lever, vi tar oss fram. Mia Skildrar det väldigt bra. Snabbläst men inte alltid lättläst. Ibland gråter jag och ibland skrattar jag. Läsvärd. Punkt. Slut.   ... hoppas det kommer mer från Mia :)

(Hoppas det kommer mer från Skäringer ska man ju skriva. Jag känner henne ju inte personligen. Man ska ju skriva efternamn då).

 En mörkrädd pojke av Justin Evans
Jag var eld och lågor när jag började läsa den här boken. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Den var lite sådär halvt obehaglig på sina ställen. Den var bra. Jag är ändå besviken. 
Den lyfte inte riktigt - jag hade förväntat mig något annat. Det är ju skillnad när man förväntat sig en sak och det inte blir så alls - utan kanske helt annorlunda och woaw, så mycket bättre! Inte nu. Jag vet inte varför. Läsvärd? Ja. Jag tror jag skulle behöva ett boksamtal om den här boken, för att höja den ett snäpp. Kanske i framtiden? 

The Vampire Diaries: The Fury and The Reunion av L.J. Smith
Andra boken jag läser om Elena och company. De här två böckerna är, i mitt tycke, bättre än de två första. Samtidigt är de "hot" som uppkommer i boken lite halvfjassiga kan man säga (för att låna ett uttryck från Hans af Klas). Det känns väldigt ytligt, hela storyn på det hela taget. Men jag var ute efter något lättsmält och snabbläst, så det fungerade bra för stunden. För att göra en jämförelse med tv-serien igen, så är inte mycket i serien som det är i boken. Jag föredrar serien, faktiskt. Kanske för att jag tycker om ögongodiset i form av den "onde" Damon ;)  

My So-Called Life

När jag var 16 år färgade jag min blonda page i rödbrun färg. Min absoluta favoritserie Mitt så kallade liv gick på sena söndagseftermiddagar och jag grät (lovar) om jag missade ett avsnitt. För er yngre läsare kan jag meddela att 1995 när jag var 16 år, så kunde man inte ladda ner eller streama missade avsnitt. Man kunde ju (om man hade haft framförhållningen) programmerat videon för att spela in serien, men som sagt - hade man inte det och glömde så var man rökt. Man fick helt enkelt försöka stå ut med hemskheten att ha förlorat ett helt avsnitt och vänta till nästa söndag då man förhoppningsvis kom ihåg att sätt på TV:n vid rätt klockslag.

Vad var det då som fick mig att älska Mitt så kallade liv? Först och främst: Jordan Catalano (Jared Leto), den svårmodiga snyggingen som jag och huvudrollsinnehavaren Angela Chase (Claire Danes) är förälskade i. Den tuffa killen med den ledsna uppsynen som man känner att man kan rädda och ta hand om. Det var nog mest för hans skull - eller rättare sagt, för att ha missat att få se honom en gång per vecka - som jag argsint förbannade mig själv med tårarna rinnande utefter kinderna efter varje missat avsnitt. Det kändes ungefär lika verkligt som att missa spanet i skolan en dag. Du kanske vet hur det är - man väntar in rasten som man vet är gemensam med spanet, men av någon anledning uppehåller han sig någon annanstans. Resten av dagen känns inte så bra, lite tom och tråkig. Så var det med Jordan och söndagarna för mig. Han var så snygg - jag blev nästan lite avis när Angela fick kyssa honom: i källaren på skolan, på en fest i ett övergivet hus, i en immig bil... Ja, överallt där inte jag fick kyssa honom eller någon annan heller för den delen - när jag tänker på saken.

För att kanske få smaka en bit av kakan (läs: fiska in en kille) så prövade jag att färga mitt hår rött. Precis som Angela. Hon är sådär blyg och lite svår och ser ganska alldaglig ut. Jag ser ganska alldaglig ut och är inte värst svår och inte alls blyg... men det kanske kunde smitta av sig - om det nu var som Angela man skulle vara för att lyckas håva in en snygging. Efter att mitt hår färgats och looken var så gott som klar så hände inte så mycket mer än så... för mig. Jag fick vänta något år innan killen infann sig. Däremot så fortsatte jag att titta på Mitt så kallade liv ända tills den dag då serien helt plötsligt uteblev. Jag fattade ingenting! Inte min kompis Frida heller som följde serien minst sagt lika slaviskt som jag. På något sätt (kom i håg: vi hade inte Google eller IMDB) fick vi reda på att de där borta i USA inte hade gjort fler avsnitt av serien! HUR FASEN KAN DE! Sista avsnittet hade jag lyckats spela in, så jag satt där och såg det om och om och om igen. Jaha... ska det sluta sådär... vafaen...
Om jag inte missminner mig så säger tv-hallåan på min inspelning att det är sista avsnittet. Som ett slag i magen på mig. Ingen mer Jordan Catalano... jag dör nästan :(  och kollar igen och igen på det inspelade avsnittet. Jag ligger på min säng och lyssnar på Dreams med The Cranberries och drömmer mig bort (precis på samma sätt och till samma låt som Angela gör i ett avsnitt) bland rutiga skortor, bagiga jeans och killar i pottfrilla.

Det som är så bra med Mitt så kallade liv är på sättet scenerna är filmade - bilderna talar ett så tydligt språk. Blickarna de ger varandra. Grupperingarna. Vilka ska man hänga med och vilka ska man hålla sig ifrån? Sökandet efter sig själv i andra och framför spegeln. Råttfärgat hår, duger mitt blonda - det röda håret? Den lite farliga, populära killen. Plugghästen. Rickie, sminkad och homosexuell. Den tuffa Rayanne som är världsvan i andras ögon men som egentligen är ganska osäker och rädd när man kommer henne nära. Tonårslivet skildras så knivskarpt - trots att karaktärerna är lätta att peka ut som jag just gjorde här ovan.

Det var i Mitt så kallade liv som like (sv: typ) smög sig in i mitt engelska vokabulär. De säger det rätt ofta om jag inte missminner mig och jag tänkte att: - Aha! Det är sådär ungdomarna snackar over there. Därför la jag in "like" i mina engelska meningar när jag snackade med kompisarna på engelska och i skolan för att göra mitt språk mera "autentiskt" ;)

Som redan nämnts här ovan om musiken, så spelade den en stor roll i serien. Den fick föra handlingen framåt och förtydliga bilderna. Jag köpte givetvis soundtracket.

Nu kanske ni undrar varför jag lagt ner så mycket text på en tv-serie på en bokblogg? Det är väl mest för att jag haft funderingar över hur denna serie skulle tas emot av dagens ungdomar? Om man skulle visa något avsnitt i klassrummet. Mobiltelefoner och annat dagligdags lyser med sin frånvaro, men allt det andra: känslorna, identitetssökandet och diverse problem och motgångar är detsamma. Jag tror att det kunde vara en idé att visa den på engelskan och diskutera den efteråt. (Även om "like" används frekvent...hehe). Kanske kan ett avsnitt användas som en start på ett nytt tema till exempel...

Nu har jag också hittat en bok Dear Angela - Remembering My So-Called Life med 14 essäer om tv-serien. Jag hittade en sneak peak av boken och den verkar läsvärd. Eller är det bara jag som blir så otroligt nostalgisk? Kanske är serien inte alls bra att visa för en klass, vad tror ni? Någon som kommer ihåg serien för övrigt? Nu har jag i alla fall gjort slag i saken och köpt hem boxen med de 19 avsnitt som finns. Har jag tur dimper den ner i brevlådan i början av nästa vecka :) 

Att Angela heter Chase i efternamn är förövrigt lite kul... finns det en tanke bakom kanske? Då hon jagar efter Jordan och försöker få fatt i sitt jag under tiden - för vem är hon egentligen? Vem är du? :)

Geek Pride Day

Mitt nörderi är böcker med det är väl som många påpekat i andra bloggar ett nörderi som folk har överseende med. Kanske till och med tycker är bra - beroende på vilken litteratur man väljer att nörda ner sig i vill säga. Att jag tycker om Harry Potter och annan fantasy är inget jag hymlar om och jag tycker att det ska bli riktigt coolt att berätta för barn och barnbarn att "mamma/mormor stod allt och köade på Västerlånggatan mitt i natten för ett exemplar av Harry Potter and the Deathly Hallows, jajamen, kallt var det men boken den fick jag..." :)

I somras var jag som av en händelse i New Jersey då Harry Potter och halvblodsprinsen hade premiär på bio - det var en upplevelse att se flera tusen (mest tonåringar) stå och köa till 12 olika biosalonger för att se filmen. Själv hade jag fått med mig tre ganska så ointresserade polare som spenderade sin biokväll sovandes på andra raden. Jag tittade med nöje. Vad jag vet hade ingen av oss nackspärr efteråt.

Ett litet sidospår till ett blogginlägg om HP-böcker vs. filmerna och nörderi: Harry Potter movies. Really?

Han & Hon

Sen kanske jag har ett nörderi till - lite halvudda gosedjur sådär. Har samlat på mig ett par stycken nu. Monstren "Hon" och "Han" ser ni i min logga - än så länge åtminstone. Kanske kan ni få skaffa bekantskap med de andra med någon gång... om jag vågar göra dem publika :) :P

 Mr. Snail a.k.a. Snigel.

Människohamn

är så bra! Började läsa i förrgår och det är stört omöjligt att sluta. Jag borde rätta lite inlämningar nu, men tror jag ska sätta mig med min kaffe och en chokladbit och mysa ner mig i boken - bara för en halvtimme. SEN, ska jag jobba :)

Att frossa i andras hemligheter...

får man göra i Hemligheter insamlade av Maja Spasova.
Jag fick den här boken i handen av en händelse. Traskade i godan ro, med en vän, på väg från tåget till jobbet. Detta var i Örebro för någon vecka sedan och utanför gallerian Krämaren (som får mig att tänka på någon som sitter på toan och krämar...*host, host* medans min mamma menar att det betyder att sälja saker. Kan det betyda säljare? Det känns så.) stod en dam och hade två böcker i vardera näven. Hon stannade oss (jag var på gång att säga att jag inte var intresserad, men hann inte öppna munnen ens och glad är jag för det) och erbjöd oss varsin bok! :) Helt gratis.
Min bok heter alltså Hemligheter och nog är den hemlig alltid. Det står inte någonting på baksidan alls. Inte ett ord om handlingen. Eftersom jag hade bråttom till jobbet så blev det inte av att jag bläddrade igenom den, inte förens för några dagar sedan. Nu vet jag vad den innehåller, nämligen 450 hemligheter! Förstår du hur smaskigt det är att få läsa människors hemlisar!? En del hemlisar är bara en mening eller två, andra löper över flera sidor. En del är hemska andra mest gulliga av typen: "jag är kär i killen i parallellklassen, fast han vet ingenting". De hemska läser jag snabbt - de långa med. Jag föredrar de korta. En del hemlisar är sjuka. Andra inga hemlisar alls, faktiskt.
Jag tror jag började läsa den igår, nu har jag bara 200 hemlisar kvar ungefär. Jag tänkte bara rekommendera boken - den är snabbläst och riktigt lurigt bra :) Får du den i handen av en snäll dam på stan, så ta hem den och ge den ett hem i bokhyllan för det är den värd :)

Sonnet 29

Jag saknar lite engelska B i mitt liv. :)
Igår gick jag igenom Shakespeares Sonnet 18 med en elev och insåg hur jäkla roligt jag faktiskt tycker det är att arbeta som lärare. Helst med litteraturen i engelska B. Hoppas, hoppas att jag hittar ett jobb till hösten så jag får gosa ner mig i en massa gamla klassiker och försöka få eleverna att tycka om dem, de med :)
Tills dess, får jag (och ni som läser detta) njuta lite av Rufus Wainwrights version av Sonnet 29 + lite Pride and Prejudice = tre goda ting i ett, precis som ett Kinderägg! ;)

Sen hittade jag denna också, lite mer nutida versionen, från oogafilms - en high school film, inte illa :)

SONNET 29

When, in disgrace with fortune and men's eyes,
I all alone beweep my outcast state
And trouble deaf heaven with my bootless cries
And look upon myself and curse my fate,
Wishing me like to one more rich in hope,
Featured like him, like him with friends possess'd,
Desiring this man's art and that man's scope,
With what I most enjoy contented least;
Yet in these thoughts myself almost despising,
Haply I think on thee, and then my state,
Like to the lark at break of day arising
From sullen earth, sings hymns at heaven's gate;
For thy sweet love remember'd such wealth brings
That then I scorn to change my state with kings.

No Fear, Shakespeare! ;)

Läser just nu

Det lär nog ta ett tag innan jag skriver igen - har lite att ta tag i: både jobb (nationella prov som ska rättas - jiiha!) och studier.

Om att våga misslyckas samt att använda sin fantasi

En guldgruva på nätet finns på TED.com. Där ges tal av en hel drös av mer eller mindre kända personer. Jag hittade av en slump detta tal ikväll och tyckte att jag gott kunde dela med mig av det. Tänkvärt och underhållande utav en av mina favoritförfattare :)

JK Rowling: The fringe benefits of failure

J.K. Rowling Speaks at Harvard Commencement from Harvard Magazine on Vimeo.