Ronja Rövardotter

har jag läst vid 31års ålder för allra första gången. Nog har jag sett filmen en massa gånger och även lyssnat på Astrid Lindgren som läst boken på kassettband fler gånger än jag kan komma ihåg. Detta gjorde att jag hela tiden såg filmen och hörde skådespelarnas röster vareviga replik genom i stort sett hela boken. Men, det gjorde ingenting. Filmen är ju så himla bra. Boken är väldigt bra. Den är rolig med Skalle-Pers glädjeskutt och skrämmande med vildvittrorna som vädrar människoblod (jag minns att jag som sexåring drömde mardrömmen om mig själv på en gunga, med håret fladdrande bakom mig och en vittra som drog i det *rys*) och så fruktansvärt sorglig, då Mattis är inblandad med sina känsloyttringar om att"jag har inge barn" samt när Skalle-Per dör och Mattis gråtande utbrister: "Han fattas mig!".  Då grät jag.

Ronja möter rumpnissarna:
Ronja har precis kört foten genom snön och fastnat när en flock rumpnissar kavar sig fram över snön.
"De var lätta att känna igen på sina breda rumpor och sina små skrynkliga ansikten och risiga hår. För det mesta var rumpnissar snälla och fredliga och gjorde inget ont. Men dessa, som nu stod och stirrade på henne med sina enfaldiga ögon, de var missnöjda, det märktes. De grymtade och suckade, och en av dem sa dystert:
"Voffor gör ho på detta viset?"
Och strax stämde de andra in:
"Voffor gör ho på detta viset? Ha sunder taket, voffor då då?"
Ronja förstod att hon ränt foten ner i deras jordkula. Rumpnissar gjorde ju sådana åt sig, om de inte hittade något bra ihåligt träd att bo i.
"Jag kunde inte rå för det", sa hon. "Hjälp mig att komma loss!"
Men rumpnissarna bara stirrade på henne och suckade lika dystert som förut:
"Ho setter fast i taket, voffor gör ho på detta viset?"
Ronja blev otålig. 
"Hjälp mig då, så att jag kommer härifrån!" Men det var som om de inte hörde eller förstod. De glodde bara enfaldigt på henne och sedan försvann de hastigt in i sin jordkula. Hon hörde deras missnöjda mummel där nerifrån. Men plötsligt började de skrika och hojta som om de var glada över någonting.
"Det går", skrek de. "Med vaggan då si" Det går!"
Och Ronja kände att nånting hängde på hennes fot, nånting tungt.
"Lelle gossen, där hänger han bra", skrek rumpnissarna. 
"I vaggan då si! När som vi ändå måste ha den där styggfoten i taket."
Men Ronja ville inte ligga i köld och snö och hålla vaggan åt några dumma rumpnissar. Hon försökte om igen, hon ryckte och slet så mycket hon orkade för att komma loss. Och då jublade rumpnissarna.
"Lelle gossen, nu blir han rektit vaggad då si!"
Ronja börjar få panik, även om hon vet att man inte ska vara rädd i Mattisskogen. Hon ser de mörka snömolnen torna upp sig på himlen. Tänk om hon inte kommer loss och fryser ihjäl under natten!
"Kanske skulle hon ligga gömd under den (snön), död och förfrusen, och vagga en liten rumpnisse på sin dinglande fot ända till våren! Då som först skulle väl Mattis komma och hitta sin dotter, som hade frusit sej till döds i vinterskogen.
"Nej, nej", skrek hon. "Hjälp! Kom och hjälp mig"
Men vem fanns i denna tomma skog som kunde höra henne? Ingen enda, det visste hon. Men hon skrek ändå, tills hon inte orkade längre. Och då hörde hon rumpnissarna klaga där nere:
"Redan slut med vaggvisera! Voffor då då?"
Men sedan hörde Ronja inte mera. För nu såg hon vildvittran. Som en stor svart vacker rovfågel kom hon svävande över skogen högt uppe under de mörka skyarna, så sänkte hon sig, och hon kom närmare. Rakt mot Ronja flög hon, och Ronja blundade. Nu fanns ingen räddning mer, det förstod hon.
Skrikande och skrattande landade vittran bredvid henne. 
"Lilla vackra människan", skrek hon gällt och drog Ronja i håret. "Ligger här och bara vilar sig, jojo, jojo!"
Om igen skrattade hon, och det var det otäckaste skratt.
"Arbeta ska du få göra! Hos oss i bergen! Tills blodet rinner! Annars river vi dej, annars klöser vi dej!"
Hon börjar rycka och slita i Ronja med sina skarpa klor, och när Ronja ändå satt stenhårt fast blev hon rasande. 
"Vill du jag ska riva dej och klösa dej?"
Hon böjde sig ner över Ronja, och hennes svarta stenögon blänkte av elakhet.
Sedan försökte hon om igen få loss Ronja, men hur hon än ryckte och slet lyckades det inte, och till sist tröttnade hon.
"Då hämtar jag systrarna mina då", skrek hon. "I morgon tar vi dej. Sen ligger du aldrig här och vilar mer, aldrig, aldrig!"
Och så flög hon bort över trädtopparna och försvann uppåt bergen.
I morgon när vildvittrorna kommer, då ligger här bara en isklump, tänkte Ronja.
Det hade blivit tyst nere hos rumpnissarna. Hela skogen var tyst och väntade bara på natten som nu skulle komma. Ronja väntade inte heller något annat. Hon låg stilla och kämpade inte emot mer. Den fick väl komma då, tänkte hon, den sista kalla mörka ensamma natten som skulle göra slut på henne". 
(Ur: Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren, 1981:69-74).

Jag hoppas att det är ok att ha med text ur boken :S Detta är ett av mina favoritavsnitt. En härlig dag på skidorna följs av härlig komik bland rumpnissar och övergår i svartaste skräck med en vildvittra och en mörk hemsk natt som kryper sig på. Jag antar att jag tycker om den för att de är så nöjda rumpnissarna, där nere i jordkulan. Den lille gossen ligger och myser så gott i vaggan och de är så nöjda - man kan känna värmen och hur härligt det känns att ligga där och bli vaggad. Samtidigt börjar paniken smyga sig på för Ronja, hon kommer verkligen inte loss och det är kallt och jäkligt. Sen kommer vittran - fy tusan, nu är det ingen lek längre. Nu är det kört. Nu är det bara på att välja mellan att dö frysdöden eller att dö hos vildvittrorna i bergen. Sen sliter och drar den jäkla vittran i henne med, det måste göra så fasligt ont. Fy tusan, vilken scen. Så här blev den på film: