Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Fjortisar möter American Psycho

Nu är den färdiglyssnad. Valde den som ljudbok då det är smidigt (för det mesta) att lyssna på streamad bok från Stockholms bibliotek. Mamma och jag började lyssna på Lilla stjärna dagen innan nyårsafton då vi packade upp mina flyttlådor i ytterligare en ny lya. Jag trodde inte mamma skulle gilla boken alls, då jag hört att det här skulle vara det vidrigaste som Ajvide knåpat ihop hittills. Det är det också. Men mamma gillade det och vi fastnade båda, i dubbel bemärkelse. Det var nämligen så att det var lite svårt att slita sig från att lyssna, så det gick inte så värst bra att packa upp prylar med prasselpapper och ha på en oväsandes rinnande kran under lyssnandet. Således tog uppackandet ganska lång tid. När mamma sedan begav sig hemåt och jag fortsatte lyssnandet, var hon nyfiken på hur det gått fick jag veta när jag pratade med henne i telefon.

Nog om mig och mamma. Lilla stjärna är en samhällkritisk splatterbok om utanförskap och längtan efter kärlek och gemenskap. Efter att ha läst flera böcker av Ajvide, som många av dem är riktigt jäkla läskiga, tar den här läskigheterna snäppet längre. Det är inte någon vampyr som skrämmer skiten ur mig, inte heller levande döda, ett troll eller ens ett monster under ett höghus. Nej, i Lilla stjärna är det tonåringen (sådana som jag arbetar med varje dag) som skrämmer mig och får mig att vilja stänga av, samtidigt som jag måste veta. Det är riktigt obehagligt - samtidigt som det är de vuxna som lockat fram det onda. De vuxna som i sin inbilskhet inte begriper eller vägrar förstå det de har framför sig, det är för obehagligt ibland för rysligt mysigt - faktiskt - för att våga förstås, för att vara sant.

Jag kommer ihåg när jag såg filmen Seven på bio när jag var sådär 16 år gammal. Jag och min kompis hade precis öppnat vår Tutti Frutti-påse och tagit varsin bit, när filmen satte igång och i inledningen visade mordet iscensatt genom frosseri. Vi åt inte mer varken under filmen, eller efter. Ja, alltså - flera timmar senare, nästa dag och följande dag och varje dag sedan dess åt vi ju såklart, men inte direkt timmarna efter filmen. Den fick mig att må illa. Mycket på grund av de förskräckliga och bestialiska morden, som jag tyckte var vidriga. Fullkomligt genomvidriga. Och fortfarande tycker är genomvidriga. Men mest av allt tyckte jag att det var hemskt att man kunde få visa en sådan film. Tänk om den väckte idéer hos någon som skulle genomföra dåden?

Samma tanke får jag när jag lyssnar på Lilla stjärna. Faktiskt så känns det dumt att skriva det här, för tänk om jag får någon att... nee, jag skriver inte mer. Boken är mycket bra. Bland det bästa jag "läst" av Ajvide. Låt den rätte komma in är svårslagen den ser jag fortfarande så tydligt framför mig då den kommer på tal. Jag ska ge mig själv lite tid att fundera på Lilla stjärna, kanske kommer den vara lika tydlig i minnet framöver den också. Den är läsvärd. Läs den om du inte är kräsmagad. Eller lyssna på den. Jag har bedrivit de sista kapitlen badandes bubbelbad och lyssnandes på den. Idag åt jag till och med chokladglass samtidigt, men undvek att äta under de mest blodfyllda beskrivningarna.

När boken avslutats och Ajvide tackat för sig och jag stod med fördraget duschdraperi och spolade bort det sista av hårinpackningen tyckte jag mig höra Flyg på låg nivå från min dator. När vattnet stängdes av var det tyst. Precis innan jag drog bort duschdraperiet for en tanke genom huvudet: två småtjejer i tonåren skulle stå framför mig i badrummet när jag drog bort den skyddande plasten. Någon av dem skulle bära en handborr.
Längre vågade jag inte tänka innan jag drog bort draperiet. Det var ingen i mitt badrum - min ytterdörr var trots allt låst och jag var själv i min lägenhet. Jag tänkte på vad jag precis inbillat mig och sträckte mig efter den värmande handduken - svepte den omkring mig och blev varm igen när den kalla kåre som precis krupit utmed ryggraden försvann med badvattnet.