Pappa Långben av Jean Webster

Jag har precis läst ut en underbar bok, skriven i brevformat. Boken kom ut 1912 och ingår i Reprisserien som släpptes tidigare i år. Trots att flickan i boken, Judy, "levde" för 100 år sedan känner jag samhörighet med henne. Vi är ju ändå inte mer än känslomänniskor, och känslorna är de samma genom århundradena.

Judy växer upp på barnhem, men får genom en empatisk medmänniska, tillika ekonomisk investerare i barnhemmet, en chans att ändra sina livsförutsättningar genom att få collegeutbildningen betald. Det enda hon behöver göra är att i brev till välgöraren skriva om hur det går med studierna. Breven visar sig, vartefter brevskrivandet fortlöper innehålla mycket mer än så. Judy får inte veta vem hon skriver till, så hon ger honom namnet Pappa Långben, då hon sett hans skugga och långa ben förvinna ut i mörkret genom ytterdörren till barnhemmet en gång.

Som läsare anar man sig till vem han är, frågan är bara om Judy anar detsamma?

Judy läser Jane Eyre och frågar sig om Pappa Långben möjligtvis är så gammal att han minns om de konverserade sådär konstigt för 60 år sedan (1850-tal). På samma vis som jag undrar om de verkligen talade och betedde sig på de vis som jag ser i de gamla svart/vita filmerna från förr. När jag tänker på det behöver de ju inte ens vara svart/vita. Saltkråkan är ju i färg;)

Favoritavsnitt ur boken:

Sidan 87;
"Förstår ni, jag tror att det allra nödvändigaste för människan är fantasi. Den gör det möjligt för folk att sätta sig in i andra människors känslor. Den gör dem snälla och vänliga och förstående. Den borde odlas upp hos barn."

Samt sidan 120;

"Det är inte de stora fina nöjena som betyder mest; det bästa är att få ut mycket ur de små - jag har upptäckt hemligheten med den sanna lyckan, och det är att leva i nuet. Att inte i evighet ångra det förflutna eller oroa sig för framtiden; utan att få ut det mesta av just detta ögonblick."

Mindfulness à Judy;)

LÄS!:)

- Posted using BlogPress from my iPho

Location:Tåg mellan Kalmar och Alvesta